Potatisens historia

Potatisen har sina rötter som medicinalväxt. Den odlades bland annat i den botaniska trädgården i Uppsala redan på 1660-talet. Men det var först 1724 som numera välkända Jonas Alströmer gjorde sitt bästa för att läsa svenskarna att odla och äta potatis i stor skala från sitt gods utanför Alingsås. Och han lyckades ju ganska bra får man säga!

Ursprungligen kommer potatisen från Sydamerika där den odlades av inkaindianerna högt upp i Anderna. Potatis var en av de få grödor som klarade av det karga bergsklimatet.

Till Europa kom potatisen först på 1600-talet, när spanjorerna med sina conquistadorer tog med sig den näringsrika knölen hit. I början uppskattades den enbart för sina vackra blommor tills man insåg att knölarna var både goda och nyttiga. Det var i denna veva som den började klassas som medicinalväxt.

Under nödåren på 1770-talet började regeringen propagera för att man skulle äta potatisen eftersom den var mer avkastningssäker än spannmål. När Eva de la Gardie upptäckte att det dessutom gick att bränna brännvin av knölarna var det inte svårt att övertyga bönderna om grödans förträfflighet. Nu kunde man ju spara spannmålet till bröd istället.

Idag odlas potatis över hela Sverige men de största odlingarna finns i Skåne och Halland.

Konsumptionen av matpotatis minskar sedan några år tillbaka för att ersättas av mer förädlad potatis som chips och pommes frites.

Potatisen är ett av våra baslivsmedel och ingår i vår mat nästan dagligen. Den är en viktig del av den svenska mathushållningen sedan 1700-talet. Potatisen upplevs som typiskt svensk – den är en del av ”svenskheten”. Många känner ett djupt engagemang för potatis. Arbetet med potatis från potatissättning till upptagning, är en direkt länk till vårt agrara ursprung. Trots att de flesta av oss lever i städer idag, så odlas potatis på kolonilotter, vid sommarstugan eller i hink på balkongen. Att odla sin egen färskpotatis till midsommar är för många människor en stor glädje.

Kommentera artikeln!

Spela Bingo och vinn biljetter!